Tärnö är en ö där en dagsutflykt snabbt får flera lager: färjeturen ut, stigarna mellan klippor och skog, utsikten från höjderna och små spår av det gamla ölivet längs vägen. Ön är liten nog för att man ska kunna vandra runt på några få timmar, men terrängen skiftar mellan kustpräglad lövskog, betade marker, klippmark, klapperstensfält och sandstrand.
På Drakaberget, Tärnös högsta punkt, kan man enligt Länsstyrelsen se mer än hälften av Blekinges kust. En annan tydlig punkt är träfyren på Ifberget, som fortfarande är i bruk. På sydsidan ligger Sandvik med sandstrand och badmöjlighet, men botten beskrivs som mycket stenig och kan vara svår att ta sig ut över.
Det är inte bara naturen som ligger öppen här. Stenmurar visar gamla ägo- och markgränser, och på och omkring öarna finns kulturspår som skeppsvrak, stensättningar, järnåldersgravar och röser. Under 1800-talet var fiske den viktigaste näringen på Tärnö, medan djurhållning, mindre jordbruk och stenhuggeri fyllde ut vid sidan av. De gamla ekarna bär sin egen långsamma historia, ofta insnärjd i vild kaprifol.
Tärnö fyr står på Iberget på den södra delen av ön. Själva tornet är bara 5,9 meter högt, men placeringen ger en lyshöjd på omkring 31 meter över havet.
Det åttakantiga trätornet uppfördes 1910 och räknas som Sveriges äldsta träfyr som fortfarande är i drift. Fyrhistorien började dock tidigare: med en liten oljefyrlykta 1878 och senare ett vaktshus med fyrlykta, innan trätornet tog över.
Drakaberget är Tärnös högsta punkt, omkring 30-35 meter över havet, och härifrån öppnar sig utsikten över Blekinges skärgård och kust. Enligt informationen kan man se mer än halva Blekinges kust härifrån.
Platsen har också en mer sägenpräglad sida: urgröpningar i klippan uppfattades tidigare som märken efter en drake som skulle ha bott i berget. Klipporna ingår i naturreservatet, där sten och klippa inte får skadas.
Tärnös flora skiftar snabbt mellan kustnära ädellövskog, hällmarker, klappersten, gräsmarker och sandstrand. De gamla, bredkroniga ekarna är ett särskilt kännetecken, ofta invävda i vild kaprifol, medan björnbärssnår också tydligt präglar växtligheten.
Undergrunden hjälper till att förklara variationen: kustgnejs och en diabasgång ger skiftningar mellan kala klippor, sprickor och mer frodiga partier. Floran är skyddad; växter får inte grävas upp, och mossor, lavar och vedlevande svampar får inte plockas.
